Skyller på mig själv, delvis mitt fel. Samma fel, samma misstag, som glöms bort varje gång. Ge ditt hjärta till den du anser ska få bära det. När vet man det? Gör någon det? Någon där ute?
Ansåg mig redo, öppna mig och ge mitt allt. Det händer inte ofta, kan jag lova. Jag har mött de som varit nära, men ändå en bit ifrån. Ingen får öppna den sista dörren, den är för helig.
Där göms den riktiga, den ljusa och mörka JAGET.
Den ljusa brukar leta sig ut ganska ofta, men bara ytligt. Oftast genuint men få vet. Den mörka dyker bara upp när den är ensam. Inte dramatiskt, bara den mänskliga faktorn. Det som ingen får veta.
Ganska löjligt av mig känner jag hela tiden. Ska alltid överdriva om allting, ta det som en man. Och hur är en man? ja, tydligen det jag inte förstår mig på. Sägs att man gör det svårare än vad det är.. mycket möjligt. Så nu ska jag låtsas att allt är bra och att jag inte känner någonting, svälja stoltheten, för så gör man va?
